Diskbråck hos hund uppstår när de mjuka broskskivorna mellan ryggkotorna – de så kallade mellankotsskivorna – förlorar sin elasticitet och trycks ut mot ryggmärgen eller nerverna. Denna process kallas intervertebral diskdegeneration, och leder till smärta, svaghet, rörelsestörningar eller i värsta fall förlamning. De flesta fall beror på ärftliga och degenerativa förändringar, men livsstil, vikt, rörelsemönster och olyckor kan också spela in.

Ärftliga orsaker – när generna formar ryggen

Hos vissa raser är diskbråck nästan inprogrammerat i arvsmassan. Raser som tax, basset hound, corgi, fransk bulldogg, beagle och shih tzu har korta ben, lång rygg och förkalkade diskar redan i ung ålder. Detta beror på en genetisk variant som påverkar broskcellernas utveckling – de så kallade chondrodystrofiska raserna.

Forskning från bland annat Cornell University visar att dessa raser utvecklar Hansen typ I-diskbråck, där den mjuka kärnan i disken (nucleus pulposus) förvandlas till hård, spröd massa som kan spricka ut vid minsta rörelse. Hos taxar drabbas cirka 20–25 % under sin livstid. Ju fler diskar som visar kalkfläckar på röntgen, desto högre risk för framtida bråck.

Även större raser som schäfer, labrador och dobermann kan drabbas – men då oftast av Hansen typ II, där disken långsamt buktar ut med åldern.

Ålder och degeneration – den tysta nedbrytningen

Diskarna fungerar som stötdämpare i ryggraden, fyllda med vätska och elastiskt material. Med åldern tappar de vätska, torkar ut och blir styvare. Denna degeneration kan börja redan vid 3–5 års ålder hos utsatta raser, men först senare hos andra.

När den inre kärnan förlorar sin elasticitet och det yttre höljet försvagas, kan tryck från hopp, vridningar eller lyft få disken att bukta ut eller brista. Resultatet blir att ryggmärgen kläms, vilket orsakar smärta, stelhet, vinglighet eller plötslig förlamning.

Intressant fakta: studier visar att diskarna mellan ryggkotor T11–L3 är de mest utsatta, eftersom det är här ryggen böjs mest vid hopp och lek.

Mekanisk belastning – vardagliga rörelser som riskerar skada

Även om genetik spelar stor roll kan felaktig belastning förvärra problemen:

• Hundar som hoppar ner från soffor, trappor eller bilar ökar trycket på länd- och bröstrygg.
• Kraftiga tvära rörelser eller “draglekar” kan orsaka mikrotrauma i redan försvagade diskar.
• Hundar som drar tungt, springer på halt underlag eller gör upprepade explosiva rörelser (t.ex. agility) riskerar snabbare degeneration.
• Övervikt lägger ett konstant tryck på ryggkotor och diskar. En överviktig tax kan öka risken för diskbråck med upp till 40 % enligt svenska försäkringsdata.

Forskning från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) pekar på att belastningsbalansen – samspelet mellan muskulatur, vikt och rörlighet – är en avgörande faktor för hur snabbt diskar bryts ner.

Varför vissa hundar får diskbråck tidigt

Det finns en tydlig koppling mellan tidig diskförkalkning och framtida diskbråck. Hos taxar kan veterinärer redan vid 2 års ålder se tydliga kalkfläckar i diskarna på röntgen. Dessa förkalkningar gör disken spröd och känslig – ofta behövs bara en liten rörelse för att den ska brista.

Samma process kan ske i större raser, men långsammare. Därför ser man ofta typ II-bråck hos äldre hundar, där symtomen smyger sig på: stelhet, trötthet, smärta i rygg eller bakben – innan förlamningen kommer.

Degenerativ lumbosakral stenosis – den “dolda” diskförändringen

En särskild variant är degenerativ lumbosakral stenosis (DLSS), där diskar i ländryggens nedersta del pressar på nerverna som styr bakben, svans och blåsa. Den ses ofta hos schäfrar, rottweiler och labrador retriever.

Symtomen skiljer sig något: hunden kan ha svårt att hoppa upp, sitta rakt, resa sig eller hålla urin. Det beror på att nerverna vid L7–S1 trycks ihop. Denna form av diskpåverkan kan ibland förväxlas med höftledsproblem.

Olyckor, trauma och plötsliga utlösande händelser

I vissa fall kan en annars frisk hund drabbas av diskbråck efter trauma – t.ex. en bilolycka, ett fall eller ett plötsligt ryck. Om disken redan är svag inuti kan den spricka även utan kraftigt yttre våld.

Ett vanligt scenario hos unga vuxna hundar är att en degenererad disk rupturerar akut vid lek eller hopp. Detta kallas ofta “explosivt diskbråck” och ger plötslig smärta och total rörelseförlust i bakdelen – ett akut veterinärfall.

Hur snabbt kan diskbråck utvecklas?

Ett diskbråck kan uppstå både akut eller gradvis.

• Typ I (vanlig hos små raser) kommer ofta på sekunder till timmar.
• Typ II (vanlig hos stora raser) utvecklas under veckor till månader.

En svensk studie från 2021 visade att hundar som återfick gångförmågan inom 96 timmar efter operation hade signifikant bättre prognos än de som inte gjorde det – vilket visar hur viktigt det är att upptäcka problemet i tid.

Förebyggande insikter – vad du kan påverka

Trots genetisk risk kan man minska risken:

• Håll hunden smal: varje extra kilo ökar disktrycket dramatiskt.
• Stärk ryggmusklerna: dagliga promenader, kontrollerad simträning och balansövningar stödjer ryggraden.
• Undvik hopp från höjder: använd ramp eller trapphjälp.
• Lyft rätt: stötta både fram- och bakdel när du lyfter små hundar.
• Undvik överdriven drag- eller hoppträning hos predisponerade raser.

Fascinerande fakta om diskbråck hund

• En hund har 26 diskar i bröst- och ländryggen som fungerar som stötdämpare.
• Hos chondrodystrofiska raser har man hittat en mutation i genen FGF4 retrogene, som påskyndar diskdegeneration.
• Röntgen visar att redan vid 1,5 års ålder kan vissa taxar ha mer än hälften av diskarna förkalkade.
• I populationer av taxar där man avlat bort individer med tidig förkalkning har förekomsten av diskbråck halverats inom två generationer.